Efter ett uppehåll om snart ett år kommer jag att börja att skriva blogg igen. Alla mina andra bloggar finns under www.spaceinbetween.se/blogg/. Denna gång skriver jag på ett helt annat sätt från den jag är idag. Detta år har tagit mig igenom den stora transformationen i mitt liv. I det har jag nu givit ett löfte, det sjätte i mitt liv: att börja verka för livets övergångar.
Mina bloggar kommer att handla om vad livet vill från platsen av totalitet. Det betyder inte att jag alltid vet vad jag skriver om, men jag skriver ändå. Min tillit till att det som kommer genom mig är det som ska komma genom mig. Om jag inte kan ta in det ännu vet jag att det till slut kommer att förkroppsligas i mig. Det betyder inte heller att jag Ingrid Marie Fridolf inte har något att arbeta med, nej tvärtom. Den resan tar aldrig slut.
Just nu i denna tid har jag fått möta mitt inre barns rädsla för att mitt heliga jag ska överge henne. Så mycket kärlek som finns i vår kontakt i varje steg vi tar tillsammans. Hon får vara rädd och jag vet att jag aldrig kommer att överge henne. I det står jag stadigt och är djupt grundad. Jag vet också att en dag kommer hennes rädsla att släppa. Men den insikten kan jag inte tvinga på henne. Hon måste få stanna med det som är hennes rädsla i detta nu. Det vackraste av allt är att vi inte på något sätt är separerade. Vi möts i allt vad livet är. Hon älskar mig djupt och jag henne. När jag håller henne nära och hon vill vara mig nära kan jag inte projicera något på någon annan. Den kontakten kan inte på något sätt ersättas av någon annan kontakt i mitt liv.
Helt plötsligt ändras allt och rädslan försvinner och vi håller om varandra och blir ett jag, barnet och min helighet. En gång i tiden puttade jag bort henne mitt lilla barn, ville inte se vad hon varit med om och framför allt inte möta henne i den kontakten. Det är historia nu och idag är vi tillsammans. Allt är i mötet mellan mig, min helighet och mitt inre barn. Jag gläds i att känna hur det vibrerar i min kropp när mitt gyllene barn också finns med mig från platsen av enhet. Hon som är min kontakt med moder jord och universum. Hon är min helighet och både jag och mitt inre barn följer henne och hon oss. Vi är ett och kommer alltid att vara ett i allt längre stunder. I de stunderna öppnas en inre frid och en frihet som inte kan beskrivas i ord.
Att sätta ned pennan och skriva detta denna dag gör mig djupt lycklig och jag vet att alla nya steg jag nu tar också kan komma att väcka rädsla i mitt lilla barn. Jag har mött henne i alla åldrar och den svåraste övergången var alldeles efter befruktningen. Det var då hon splittrades för första gången, mitt älskade lilla barn. Det hon skulle möta var alltför stort, också hennes mor visste långt därinne att det skulle bli svårt. Hon min älskade mor puttade mig tillbaka till jorden var dag när jag ville fly i min uppväxt. Idag möts vi inte bara som mor och dotter utan också som människor i vår helighet. En lång resa att komma dit och framför allt för mig i mötet med mitt lilla barn. Vår relation ändrades från den dag jag själv började att puttade mig själv tillbaka till jorden. Nu ser jag också att min resa att hämta hem det jag splittrat i alla åldrar som barn tog mig till slut till denna övergång, Där är nu allt helt och heligt. Inte alls som första gången jag var där igen i en upplevelse för tjugo år sedan. Mina gamla upplevelser är inte längre kvar. Min stora cirkel är nu sluten i detta liv. Många små splittrade traumatiserade överlevnadsbarn har till slut släppt taget av att vilja fly eller fightas. De som hade det svårast var de som var totalt frusna, det tog tid för dem att tina upp och börja lita på mig. När så skedde slutade de att följa andra och i stället mig. Den resa jag nu beskriver har jag fått dela och därmed uppleva också tillsammans med min älskade mamma. Jag är djupt tacksam och ödmjuk inför att hon stannat i mitt liv till denna dag och gör alltjämt.
Den rädsla som kom i dagen just nu var en gammal rädsla hos detta barn som snabbt tog andra vägar när jag höll henne. Hon ville bara testa mig igen: står du kvar eller kommer du att överge mig igen. I livets nya övergångar nu från liv till liv håller vi varandra i händerna. Vi gör detta tillsammans hon och jag. Inget annat är möjligt. Tappar jag kontakten med henne tappar jag också kontakten med mitt gyllene barn. Hon som är min helighet och mitt ursprung, lika gammal som min själs resa.
Nu kommer mitt medvetandet till alla dem som nu får fly sitt hem och sitt land. Ett trauma i stort och smått som vi inte kan ta in eller förstå om vi inte själva upplevt denna existentiella kris. När hotet om vår existens är nära rasar allt. För mig är det och kommer alltid vara barnet i oss som blir rädda. Har vi dessutom gamla existentiella trauman späs allt på och till slut är hon livrädd denna lilla i oss. När vi inte kan hålla oss själva kan rädslan komma ut på många sätt: antingen blir vi heroiska och tappar kontakten med rädslan eller så blir vi rädda för vår egen rädsla och till slut helt paralyserade. Lyckligtvis är de flesta bara rädda och ska så vara i en situation av fara. Att förlora allt, nästan sitt liv öppnar för ett stort trauma. Det är överväldigande. Det öppnar också vägen till ursprunget och meningen med vårt liv. Ja om vi vill öppna den dörren. Det finns hopp! Det är att få möta andra människor som kan hålla sitt inre barn i möte med en traumatiserad människa.
Att vara hel innebär också att då och då möta olika delar av sig själv för att integrera dem än mer. När vi möter oss själva är vi inte separerad och splittrad utan i djup kontakt. Att ha kontakt med sitt inre barn är vägen till helande. Det är också vägen till kontakt på ett större plan. Den resan får vi göra om och om igen för att hämta hem alla de delar av vår själ som vi har splittrat av. Om jag är rädd för min kraft, vilket jag har varit och fortfarande blir då och då, behöver jag möta den kraften här och nu. Då möts vi där jag är och där kraften är just nu. Det öppnar alltid något nytt som expanderar min själs fält. Vi kan känna den expansionen i hela vår kropp.
Så banalt det låter när människor nästan dör. Om jag när jag var barn hade kunnat ta in detta och fått vara med människor som mötte mitt lilla barn hade jag aldrig splittrat mig som jag gjorde. Det har tagit mig trettio år att hämta hem alla mina splits för att bli hel igen. Idag vet jag att den vägen hade jag inte velat vara utan, den har tagit mig hem till mitt ursprung. Efteråt kan vi se att allt har en mening, men först när vi tagit oss igenom. Det är den största av livets paradoxer. Ordet mening har så många betydelser! Att släppa vår önskan om hur det kunde vara öppnar för den vi är. Det är barnet i oss som längtar och som skapar illusioner. Det är också hon som får oss att börja vår vandring hem till oss själva. Min historia är min historia och den hade jag verkligen inte velat vara utan. Då hade jag inte varit den jag är idag.
Det finns vägar att mötas hjärta till hjärta i en tid då allt faller samman. Det gläder mig från mitt hjärta att följa och se all medmänsklighet som de som nu kämpar för sitt liv får ta emot av andra människor. All kärlek och bidrag som alla på olika sätt sänder öppnar också vägen till försoning. Det öppnar för den andliga och existentiella dimensionen som också behöver vara med. I överlevnadssituation är det svårt att ta in. Men efteråt kan vi se att vi också är hållna mitt i allt. Min övertygelse är att det också sker när vi öppnar dödens dörr. För mig har mina nära döden upplevelser fått mig att öppna för den tron. Då kunde jag också öppna för att trauma är vägen till vårt syfte. Mina trauman som handlat om liv och död har tagit mig till meningen med mitt liv.
För tjugo år sedan läste jag en bok av Viktor Frankel som skulle förändra mitt liv. I boken ”Meningen med livet” skriver han att meningen med sitt liv var att där och då lära mig att lida i värdighet. Viktor Frankel var läkare och satt i koncentrationsläger under andra världskriget. Han kunde i sina observationer se att de som levde var de som såg en mening i det som skedde.
När jag till slut kunde ära min väg av att bli använd av livet och överlämna mig till krafter som var större än jag landade allt i kroppen. Jag förstod då vad han menade. När jag var barn blev jag missbrukad på många olika sätt. I det förlorade jag min själ. Det fick mig att ge bort min själ och låta mig brukas av andra människor. Fram till den dag allt transformerades till värdighet fortsatte min resa att hämta hem mitt barn för att bli hel. Det var så jag lärde känna mitt lilla inre barn som var med mig var dag. Så en dag kunde jag se att hon hade sin värdighet i allt. Hon hade aldrig förlorat den. Det fanns ett barn i mig som var totalt oförstörd, hel och ren som den klaraste diamant. Det var så hon höll sig i sin kärna medan jag puttade bort henne till ingenmansland. Att putta bort henne är sedan länge inte längre min väg. I stället har vi nu lärt oss alltmer att samarbeta för att hämta hem varje liten pusselbit av vem vi är. För mig en oändlig resa då vi är så mycket mer än vad vi någonsin kommer att kunna förstå. Den första resan är att tillsammans ta oss igenom alla våra trauman möta dem i nuet, nuet som inte alls är som då. Vi kan inte möta traumat på samma sätt som då, utan på ett nytt sätt som växer inifrån vår kärna. Inget vi kan tänka ut, det sker bortom vår kontroll när vi är redo. Denna resa tar oss till begynnelsen när tid är och livet sköter det så vackert för oss. Livet tar oss dit när vi är redo att möta sanningen. Det vackraste av allt är att det har ändrat min, mina barns och mina barnbarns historia. Då och då kan gamla bilder upp och då håller vi dem tillsammans i nuet för att se hur det är idag. En sak är då säkert de är inte idag som det var en gång, inte för någon av oss.
Nu är ju inte vår själ bara från detta liv, vår själs fält är oändligt och så mycket större än vår kropp. När vi har kontakt med vår kärna kan vi ha en känsla av hela vårt fält. Vi kan ha gamla själsbitar som vi inte har kontakt med sedan många liv och hundratals tusen år. När vi är ett med oss själva är vi i totalitet. Då finns ingen separation. Vi kan också beskriva det som att själen, vårt högre jag (vår läromästare), vår kärna, vår kropp och vår personlighet är ett. Att från den platsen av enhet och helhet möta världen innebär att vi öppnar för krafter som är här för att skapa helhet.
För att förstå det behöver vi också ta in kärlekskraften som energi, det som jag kallar det magiska ljuset. För mig är allt kärlek, så också ondskan. Efter att ha mött ondskan flera gånger och sett dess energi har allt blivit tydligt: den kraften är bara förvrängd kärlek. När den ännu inte har tagit form genom att förkroppsligats har vi möjlighet att tillföra annan energi för att den ska omvandlas till kärlek. Ondskans kraft söker splittrade människor och kollektiv för att kunna få ta form.
I det kommer rädslan in igen. Låt oss aldrig putta bort den, den är en del av livet och absolut inte en motsats till kärlek. Om vi öppnar för den större kärleken som energi så är det en kraft som öppnar oss människor. Den tar oss på vägen till att bli hela. Rädslan visar vägen. När mitt lilla barn blir rädd så vet jag att där alltid finns något för mig att jobba med för att expandera än mer. Då stannar jag och möter den rädslan för att bli hel igen. En hel människa är en helig människa. För mig är det tydligt att detta är vi människor. Något händer som tar oss till en större helhet, om vi vill möta oss själva. Allt annat vore att ljuga för oss själva och skapa illusioner från vad vi drömmer om att vara. Ja om vi inte är upplysta förstås, men det är inte min väg. Jag har mycket kvar att möta i mitt liv och det gläder mig. Rädslan är också en gåva som visar oss när det är fara.
Jag ser med kärlekskraftens ögon och samtidigt med mitt lilla barns ögon just nu på allt som händer i världen. Så många barn som verkar därute utan kontakt med sig själva. Samtidigt är det öppningen till ett helande att se dem som barn. Den som inte kan det kan bli farlig. Så om du möter någon som är som ett litet barn döm dem inte, se på dem i kärlek och om det är möjligt möt dem med ditt lilla barn i kontakt med dig och din helighet. Är detta inte möjligt: GÅ.
När vi nu ser på vad som händer i världen är det många som har förmågan att gå. Det svåra nu är att inte döma och värdera det de går ifrån. Om det vet vi inget. För om vi vet kommer vi att lägga vår egen och rådande världsbild på det som sker, den världsbild som hela mänskligheten nu är här för att förändra.
Här står jag nu idag och möter livet i allt som öppnas på min väg.
Tack kära du som läser detta. Jag önskar dig allt. Berätta gärna om något i ditt liv. Det stannar hos mig, men du får alltid ett ord från mig.
Ingrid Marie Fridolf
marie@mariefridolf.se
tel: 0709812963
